När The Legend of Zelda släpptes år 1986 blev det en framgång, om än inte lika stor som Super Mario Bros. Zelda var ett lite mer svårtillgängligt äventyrsspel där det inte var lika givet vad som man skulle göra som i Nintendos andra stora succé Nitendo Entertainment System vid ungefär samma tidpunkt.

Året innan, 1985, hade Super Mario Bros släppts och där gick det endast att gå från vänster till höger på varje bana och inte vandra tillbaka. Varje nivå var väldigt rak och linjär och spelet kunde inte scrolla i höjdled utan endast i sidled. Målet på varje nivå var att ta sig fram till en flaggstång, eller på banorna där man mötte en boss i ett slott, ta sig till switchen, utlösaren, bakom bossen Bowser och göra så att marken rämnade, varpå Bowser ramlade ner i ett hav av lava (Om man inte hade eldblomman med eldbollarna förstås). Och därefter träffa på Toad och få höra ett av spelvärldens kanske mest uttjatade, välkända meddelanden.

“Thank you Mario. But our princess is in another castle”.

Till ingens förvåning var det exakt samma meddelande även i slott nummer fyra, fem, sex och sju som i de tre första slotten. Samma svamp. Samma besvikelse. Samma antiklimax. Samma frustration över att den lilla krabaten inte ens kunde säga något nytt.

Zelda var något helt annorlunda. Här kunde man röra sig fritt i fyra olika riktningar och utforska landet Hyrule där det hela utspelade sig som man själv ville. Man kunde till och med ta de olika grottorna, dungeons, i vilken ordning som helst så länge man kunde ta dit.

Där Mario var rakt, linjärt och begränsat var Zelda betydligt mera öppet och byggde i större grad på utforskande och äventyr och även viss frihet vad gällde i vilken ordning man tog sig an de åtta olika dungeons (grottor eller palats på svenska) som man behövde klara av. Dessa åtta dungeons innehöll alla en bit av Triforce, den magiska gula och triangelformade artefakten som spelets hjälte Link så desperat behövde för att ta upp kampen med elake Ganon och rädda prinsessan Zelda, som givit namn åt spelet.

Triforce är för att vara mer noggrann inte endast en magisk gyllene triangel, utan det finns två olika i Zelda 1. Den ena representerar styrka (power) och den andra vishet. Eftersom Ganon har Triforce för power (kraft), behöver Link vishetens Triforce för att kunna utmana Ganon. MenTriforce för vishet som en gång var hel har blivit uppdelad i åtta delar eller fragment. Link behöver finna alla åtta. Därefter behöver han även sammanfoga vishetens Triforce. Först därefter kan han på allvar ta upp kampen med Ganon och rädda prinsessan Zelda och hela landet Hyrule.

Zelda 1 till Nintendo Entertainment System, NES, är på flera sätt trots allt ett ganska begränsat spel jämfört med uppföljarna. Samtidigt känner man igen många av de inslag som har hängt med sedan dess och blivit konventioner för mer eller mindre alla spel som handlar om Zelda. Men åtminstone vad gäller både grafik och handling är Zelda 1 ett ganska fattigt, enformigt och ibland innehållslöst spel. Det är kanske hårt sagt om ett spel som ofta framhålls som en klassiker men samtidigt rättvist och ärligt. Det finns till exempel knappt en enda annan människa i Zelda 1 utöver Link förutom en och annan gammal vithårig och vitskäggig gubbe (eremiter) som antingen ger kryptiska ledtrådar eller begär pengar för att laga deras tak (!) vilket ju är en smula udda och nåt som ej passar in i spelet riktigt. Sedan finns försäljare som säljer det mesta för rätt antal rupier, spelets valuta. Däremot finns varken en enda stad eller by eller knappt ens byggnad i Zelda 1:s version av Hyrule. Det är ett lite vilt land.